DEL 2

När jag var mindre älskade jag att få uppmärksamhet, det var min största drog. Jag hade alltid en tanke, som jag tyckte var jättesmart då. Att jag var en buse i skolan, som fick prata med rektorn hela tiden, men ändå ville jag att alla lärare skulle älska mig. Jag vill va en buse, som var smart...
Jag har nästan lyckats, jag är en "buse" och jag är smart. Men jag vill fan inte vara där längre. Hatar det här.
Kan dra ett exempel från idag, jag var jätte stolt över mig själv att jag vaknade upp imorse, i god tid så jag även hann med att käka frukost. Jag var glad när jag klev på bussen, klev in på första lektion. 10 sekunder senare. Min mentor (vi hade svenska med henne), kommer fram till mig och frågar om jag kunde komma till skolan 09.00 imorn, fast jag hade sovmorgon till 10.10. Det var min rektor som ville träffa mig. Ännu ett möte...
Jag orkar inte med möterna med rektorn och mentorn längre, jag vill klara mig själv. Jag klarar inte mig själv. Jag behöver hjälp. Jag vill inte ha hjälp av rektorn eller min mentor. Jag vill ändå ha hjälp av rektorn och mentorn.

Sitter i en kris, men jag lyckades prata med min mentor, om att få slippa mötet. Tror det var för hon såg att jag stod med tårar i ögonen när jag frågade det.

Men ändå..

Hur fan lyckades jag hamna i den här skiten? Jag vill ut ur den här skiten...

Har egentligen lunch nu, men har ingen lust att äta. Äta själv för att resten av min klass har naturkunskap A, jag har redan läst klart den kursen. Men har IG. Måste göra ett prov. Måste ha pepp, kommer aldrig klara det här...

Ler inte längre, inte som jag gjorde imorse. Vad är problemet? Vad vet jag?

Måste ändå kila nu, ska till sjuksyster. Hon ska försöka få mig att prata med en kurator...